Nordligaste Lappland 2011, sid 3
  Sidor:   1       2        3       4      5 
 

Vandringen upp till Laestadiusvallmon

  
Molnen låg ofta lågt över de närliggande bergstopparna, men den 14 juli var det högt i tak, blå himmel och solsken runt stugan. Vi försåg oss med lätt packning  och gick upp mot Pältsan för att finna Laestadiusvallmon. Vi hade fått anvisningar om lämpligt vadställe av stugvärden och vi hade med oss en inventering av vallmon gjord av länsstyrelsen i Norrbotten. Där fanns angivet koordinater och med hjälp av en GPS hoppades vi att finna lokaler med vallmon. 

Under vägen såg vi både intressanta växter och för oss sörlänningar spännande  fåglar. Vi vandrade norrut på en flera kilometer lång åsrygg som vindlade sig fram genom dalen. Småspovar varnade här och var och fjällabbarna överraskade med sin tallrikhet. Det var tydligen ett lämmelår och gott om mat för dem. Ljungpipares vemodiga toner hördes gång på gång från kullarna ute på heden.

Fjällabbarna är eleganta i luften Fjällabbarna förvånade med sin oskygghet. Vi kom dem nära. De var oroliga, men vi såg inget bo eller några ungar. Ljungpiparna med sina vemodiga visslingar är ofta vandrarens följeslagare på fjällhedarna.  En fjällripa flög upp tillsammans med 10 ganska stora flygfärdiga ungar. 

`
Det här vadstället var enkelt för Leif. Det fanns värre. Ett av dem satte oss verkligen på prov, såväl fysiskt som psykiskt. Vattnet var kallt, forsen strid och vi bara måste över, - utan att skada oss och kamerautrustningen. Vi klarade det! Både bort och hem. Men blöta blev vi. Tyvärr togs inga bilder. Där var vi helt koncentrerade på överlevnad.

       När vi närmade oss berget, efter att ha tagit oss över vadstället i jokken, blev det allt brantare. Från 800 m skulle vi brant upp till över 1200 m. Det småregnade och var halt och lite kämpigt uppför de lösa skifferstenarna.  Där på högre höjder stötte vi på nya arter. Bl.a. den lilla vackra   Purpurbräckan.

 Intill det mörka strilande vattnet i en liten jokk lyste små gula fjällsmörblommor. Ock så plötsligt när jag kommer uppför en avsats, - vad ser jag mitt framför ögonen? Är det inte en vallmoplanta med gula blommor?  Jag hojtar till! Efter någon sekund inser jag att det är Laestadiusvallmon jag snubblat på. Det är ju bara sådan vallmo som växer i den här fjällsluttningen, - och miljön är precis så som den beskrivits för oss. 

Laestadiusvallmo (förr kallad Pältsavallmo). Vädrets makter var inte med oss. Ca. + 4 grader, lätt regn som övergick i snöyra. 

Naturligtvis måste vallmon förevigas i kamerorna.

 Lite vanskligt med optiken framme i blötvädret, ....och med fuktiga vantar på frusna händer.

Trötta, frusna och mer eller mindre blöta, men samtidigt upprymda av det framgångsrika besöket på vallmolokalen, började vi återfärden. Då startade snöyran, som övergick i ett strilande regn. Vi sökte oss ned i lä i en liten ravin, vilade och piggade upp oss med kaffe och lite kalorier. 

Fjällgrönan som tål nästan hur mycket blåst som helst.

 Norskpyrola 

,

     Till startsidan        Galleriet        Resor      Tillbaka

       Fler bilder från lapplandsveckan  (sid 4)  >>>